Årskrönika
Årskrönika i september?
För ett år sedan, den 10:e september 2007 tog Samir sina första stapplande joggsteg sedan idrottskarriären avslutades 12 år tidigare. Det som fick mig att försöka förändra livet som soffpotatis var en skräckfylld upplevelse samma sommar då jag inte ens orkade med 15 minuters fotbollsspelande med barnen på midsommarafton utan fick avbryta för att inta horisontalläge för att inte förlora medvetandet.
Nedan har jag försökt sammanfatta mitt första år som löparmotionär. För egen del har det varit nyttigt att minnas tillbaks och skriva biografi men jag inser att det är ett långt och för många tämligen ointressant inlägg så jag tar inte illa upp om du slutar läsa här.
Livet som löpmotionär tog sin början klockan 20:30 den 10/9 2007 på en 4,87-kilometersslinga genom Lerums centrala delar. De två första månaderna höll jag mig på hemmaplan, relativt nära hemmet för säkerhets skull.
Initial form
Första joggen var alltså 4,9 km och tog 33:12 minuter, tempo 6:49 min/km. Detta pass växlade mellan lätt jogg och promenad med blodsmak i munnen. Jag minns inte att det var trevligt någon gång…
Christer manar på
Det dröjde inte många veckor innan Christer fick nys om mina löprundor på hemmaplan och stillsamt men likväl enträget bjöd han med mig till Skatås vid upprepade tillfällen. Nu skulle det dröja ända till mitten av november innan jag tog mod till mig och vågade följa med på en löprunda med Christer på lunchen.
Så här dags hade jag hunnit införskaffa en GPS-klocka och statistiken därifrån säger att vår första gemensamma tur var 7,79 km lång och tog 39:48 minuter. Tempot var måttliga 5:06 min/km men min stackars puls låg i genomsnitt på 89 % av min maxpuls. Christer fick släpa benen efter sig och undrade nog vad det var för sorglig varelse han tagit med ut i skogen…
Vikt, puls och ork
Under hösten 2008 fick jag snabbt löpningen som en naturlig del av min fritid och veckodosen låg stadigt på 3-4 pass/vecka. I rask takt förbättrades uthålligheten och vid slutet av året sprang jag 6 km med 4:46 min/km i snitt.
Min utgångsvikt då löpträningen startade var 90 kilo och på mina 191 cm resulterade detta i ett BMI på 24,7 vilket var på gränsen till övervikt. Nu var inte löpträningen tänkt att vara någon bantningskur utan det var snarare den allmänna orken som jag ville förbättra. Det var inte särskilt kul att komma direkt från jobbet och stupa i soffan varenda dag, varken för mig eller för resten av familjen.
MAF-eran, december 2007
Så här dags hade jag och Christer fått upp ögonen för den lågintensiva träningsformen som blivit på populär i jogg-Sverige, nämligen MAF-träning. Konceptet går ut på att du bedriver all träning med måttlig ansträngning (runt 81% av maxpulsen) och på så sätt lär kroppen att effektivare använda fett som energikälla. Denna typ av träning är också mycket skonsam för kroppen och skulle vara ett utomordentligt sätt att slippa skador på (pyttsan!).
Så de sista veckorna på året så bedrevs det en hel del MAF-träning i Skatås på luncherna och regelbundna MAF-test visade att träningen hade effekt. På några månader hade min MAF-fart sjunkit från 5:42 minuter per kilometer till 4:54 och Janne W på jogg.se stod högt i kurs hos gbgjoggarna!
Bloggande
I samma veva som jag och Christer kom igång med våra gemensamma lunchrusningar i Skatås började vi också att blogga. Den 19 november skrevs det första inlägget och sedan dess har vi hunnit publicera ytterligare 188 intressanta, nåväl, betraktelser om löpning och ämnen som gränsar till motion.
Halvtisdstatistik, 6 månader från starten
Skatås 8’an - 7,81 km på 38:10 minuter, tempo 4:53 min/km. (29 feb 2008)
Vårtrassel
När julhelgerna så var avslutade och jag började blicka fram emot våren så kom de första bakslagen. Först en vadskada, antagligen som följd av för intensiva tåhävningar hemma i trappan – tack för träningstipset Christer! Detta höll mig borta från löpningen i en vecka och detta uppehåll kändes som en evighet när jag nu vant mig vid att löpträna varannan dag.
Det skulle dock snart visa sig att bara en veckas frånvaro är att beteckna som lyx när det verkligen smäller till.
…för i början av mars överansträngde jag mitt vänstra knä och fick lära mig allt om diagnosen ”löparknä”. Denna skada höll mig borta från träningen i två månader och just när det kändes som att jag var på rätt väg skademässigt så sprang jag på en dunderförkylning som höll mig sängliggande i ytterligare tre veckor.
Så efter 12 veckors träningsuppehåll hade jag nu bara sex dagars uppladdning inför vårens stora löparfest; inte direkt optimalt.
Göteborgsvarvet
Med sex dagars uppladdning, totalt 13 km träning var det så dags att försvara gbgjogg’s färger i min första löpartävling, Göteborgsvarvet.
Så här i efterhand minns jag mest att det kändes långt och ansträngande redan efter 5-6 km och att musikunderhållningen gav mig förnyad energi att fortsätta ytterligare en bit. Halvvägs in i loppet gjorde sig knät till känna och från Götaälvbron och hem till Slottskogen var det en smärre pina att springa. Men i mål kom jag och medaljen ligger fortfarande framme i vardagsrummet – jag är där lite då och då och tänker tillbaks på vedermödorna förra våren och planerar nästa års kanontid.
Knäskydd och stretching
Kort efter min första halvmara började knäskadan släppa. Jag fick tag på ett knäskydd som gjorde underverk och tillsammans med tålmodig stretching försvann mina knäproblem under juni. Jag har givetvis fortsatt stretcha för knätrassel har jag fått nog av.
Bakom varje tapper friidrottare...
...står ofta en tränare och coach med förmågor utöver det vanliga. I friidrottslandslaget får Yannick Tregaro och Agne Bergvall mycket beröm för sitt jobb med våra svenska världsstjärnor och nyckeln till min löparframgång (jodå - jag springer fortfarande ett år efter starten och ser det som en stor framgång!) heter Christer. Utan dig hade jag tveklöst avbrutit löparkarriären när frosten kom och sannolikt inte återupptagit träningen till våren.
Nu blev vinterns lunchlöpningar i Skatås något att se fram emot och de korta perioder som vi var likvärdigt tränade var det riktigt inspirerande att mäta sina krafter och jämföra MAF-värden. Tack Christer och välkommen åter med nya friska fötter så inleder vi satsningen mot nästa års halvmara runt Götet!
Avslutande statistik
Skatås 8’an - 7,79 km på 33:49 minuter, tempo 4:21 min/km.
Viktigaste av allt är väl dock att jag mår mycket bättre nu. Några bälteshål tunnare och med betydligt mer energi än tidigare.
Siffror från året
Andra året inleds imorgon, kanske blir det Skatås igen?
/ g b g j o g g - Samir
För ett år sedan, den 10:e september 2007 tog Samir sina första stapplande joggsteg sedan idrottskarriären avslutades 12 år tidigare. Det som fick mig att försöka förändra livet som soffpotatis var en skräckfylld upplevelse samma sommar då jag inte ens orkade med 15 minuters fotbollsspelande med barnen på midsommarafton utan fick avbryta för att inta horisontalläge för att inte förlora medvetandet.
Nedan har jag försökt sammanfatta mitt första år som löparmotionär. För egen del har det varit nyttigt att minnas tillbaks och skriva biografi men jag inser att det är ett långt och för många tämligen ointressant inlägg så jag tar inte illa upp om du slutar läsa här.
Livet som löpmotionär tog sin början klockan 20:30 den 10/9 2007 på en 4,87-kilometersslinga genom Lerums centrala delar. De två första månaderna höll jag mig på hemmaplan, relativt nära hemmet för säkerhets skull.
Initial form
Första joggen var alltså 4,9 km och tog 33:12 minuter, tempo 6:49 min/km. Detta pass växlade mellan lätt jogg och promenad med blodsmak i munnen. Jag minns inte att det var trevligt någon gång…
Christer manar på
Det dröjde inte många veckor innan Christer fick nys om mina löprundor på hemmaplan och stillsamt men likväl enträget bjöd han med mig till Skatås vid upprepade tillfällen. Nu skulle det dröja ända till mitten av november innan jag tog mod till mig och vågade följa med på en löprunda med Christer på lunchen.
Så här dags hade jag hunnit införskaffa en GPS-klocka och statistiken därifrån säger att vår första gemensamma tur var 7,79 km lång och tog 39:48 minuter. Tempot var måttliga 5:06 min/km men min stackars puls låg i genomsnitt på 89 % av min maxpuls. Christer fick släpa benen efter sig och undrade nog vad det var för sorglig varelse han tagit med ut i skogen…
Vikt, puls och ork
Under hösten 2008 fick jag snabbt löpningen som en naturlig del av min fritid och veckodosen låg stadigt på 3-4 pass/vecka. I rask takt förbättrades uthålligheten och vid slutet av året sprang jag 6 km med 4:46 min/km i snitt.
Min utgångsvikt då löpträningen startade var 90 kilo och på mina 191 cm resulterade detta i ett BMI på 24,7 vilket var på gränsen till övervikt. Nu var inte löpträningen tänkt att vara någon bantningskur utan det var snarare den allmänna orken som jag ville förbättra. Det var inte särskilt kul att komma direkt från jobbet och stupa i soffan varenda dag, varken för mig eller för resten av familjen.
MAF-eran, december 2007
Så här dags hade jag och Christer fått upp ögonen för den lågintensiva träningsformen som blivit på populär i jogg-Sverige, nämligen MAF-träning. Konceptet går ut på att du bedriver all träning med måttlig ansträngning (runt 81% av maxpulsen) och på så sätt lär kroppen att effektivare använda fett som energikälla. Denna typ av träning är också mycket skonsam för kroppen och skulle vara ett utomordentligt sätt att slippa skador på (pyttsan!).
Så de sista veckorna på året så bedrevs det en hel del MAF-träning i Skatås på luncherna och regelbundna MAF-test visade att träningen hade effekt. På några månader hade min MAF-fart sjunkit från 5:42 minuter per kilometer till 4:54 och Janne W på jogg.se stod högt i kurs hos gbgjoggarna!
Bloggande
I samma veva som jag och Christer kom igång med våra gemensamma lunchrusningar i Skatås började vi också att blogga. Den 19 november skrevs det första inlägget och sedan dess har vi hunnit publicera ytterligare 188 intressanta, nåväl, betraktelser om löpning och ämnen som gränsar till motion.
Halvtisdstatistik, 6 månader från starten
Skatås 8’an - 7,81 km på 38:10 minuter, tempo 4:53 min/km. (29 feb 2008)
Vårtrassel
När julhelgerna så var avslutade och jag började blicka fram emot våren så kom de första bakslagen. Först en vadskada, antagligen som följd av för intensiva tåhävningar hemma i trappan – tack för träningstipset Christer! Detta höll mig borta från löpningen i en vecka och detta uppehåll kändes som en evighet när jag nu vant mig vid att löpträna varannan dag.
Det skulle dock snart visa sig att bara en veckas frånvaro är att beteckna som lyx när det verkligen smäller till.
…för i början av mars överansträngde jag mitt vänstra knä och fick lära mig allt om diagnosen ”löparknä”. Denna skada höll mig borta från träningen i två månader och just när det kändes som att jag var på rätt väg skademässigt så sprang jag på en dunderförkylning som höll mig sängliggande i ytterligare tre veckor.
Så efter 12 veckors träningsuppehåll hade jag nu bara sex dagars uppladdning inför vårens stora löparfest; inte direkt optimalt.
Göteborgsvarvet
Med sex dagars uppladdning, totalt 13 km träning var det så dags att försvara gbgjogg’s färger i min första löpartävling, Göteborgsvarvet.
Så här i efterhand minns jag mest att det kändes långt och ansträngande redan efter 5-6 km och att musikunderhållningen gav mig förnyad energi att fortsätta ytterligare en bit. Halvvägs in i loppet gjorde sig knät till känna och från Götaälvbron och hem till Slottskogen var det en smärre pina att springa. Men i mål kom jag och medaljen ligger fortfarande framme i vardagsrummet – jag är där lite då och då och tänker tillbaks på vedermödorna förra våren och planerar nästa års kanontid.
Knäskydd och stretching
Kort efter min första halvmara började knäskadan släppa. Jag fick tag på ett knäskydd som gjorde underverk och tillsammans med tålmodig stretching försvann mina knäproblem under juni. Jag har givetvis fortsatt stretcha för knätrassel har jag fått nog av.
Bakom varje tapper friidrottare...
...står ofta en tränare och coach med förmågor utöver det vanliga. I friidrottslandslaget får Yannick Tregaro och Agne Bergvall mycket beröm för sitt jobb med våra svenska världsstjärnor och nyckeln till min löparframgång (jodå - jag springer fortfarande ett år efter starten och ser det som en stor framgång!) heter Christer. Utan dig hade jag tveklöst avbrutit löparkarriären när frosten kom och sannolikt inte återupptagit träningen till våren.
Nu blev vinterns lunchlöpningar i Skatås något att se fram emot och de korta perioder som vi var likvärdigt tränade var det riktigt inspirerande att mäta sina krafter och jämföra MAF-värden. Tack Christer och välkommen åter med nya friska fötter så inleder vi satsningen mot nästa års halvmara runt Götet!
Avslutande statistik
Skatås 8’an - 7,79 km på 33:49 minuter, tempo 4:21 min/km.
Viktigaste av allt är väl dock att jag mår mycket bättre nu. Några bälteshål tunnare och med betydligt mer energi än tidigare.
Siffror från året
- Högsta tempo: 4:15 min/km, från personbästat på 5 km.
- Högsta snittpuls: 167 slag (92 %) från Göteborgsvarvet.
- Längsta löprunda: 21,23 km, Göteborgsvarvet
- Värsta löprundan: I mars 2007 då jag vid 21-tiden stod 8 km hemifrån i -3 grader och snöfall med trasigt knä och ingen mobiltelefon.
- Höjdpunkt: Den första oktober 2007 då jag till slut tagit mig över det första trappsteget och orkade springa 5 km utan att behöva gå.
- Viktnedgång: 10 kg
- Vilopuls: Sänkt från 62 till 41 slag
- Antal löptillfällen: 125 st
Andra året inleds imorgon, kanske blir det Skatås igen?
/ g b g j o g g - Samir
Kommentarer
Postat av: Christer
Många tack.
Ja, du e allt en rolig typ du. Mycket statistik och värden är det. Väldigt roligt att läsa alltså för en invigd.
Nu kastar jag mig ut för att få 3km i hälsenorna.
Ses kanske nästa vecka i spåret.
cj
Postat av: Christer
Precis när jag står här med joggarkläderna på så öppnar sig himlen och det är ingen manna som dundrar ner. Nu får jag gå här och vanka och se om det slutar.
CJ
Postat av: Berglund
Underbar resa du gjort! Hoppas det blir en lika trevlig resumé om ett år! :D
Postat av: Benet
Skitkul inlägg. Känner igen en hel del av det du skriver.
Trackback
